När blir man som löpare en ultralöpare, hm, det finns många svar på detta. För det första är man det när man springer lopp över maraton distansen, sedan om man springer lopp runt 100 km, dessa lopp går oftast på blandat underlag, inta alla går endast på asfalt eller på trail, (förresten trail, jag har sprungit i skog och mark hela mitt liv, nästan, då kallade jag det för skogslöpning eller terränglöpning) men för att vara trendig så är det trail som gäller, haha.

Ocean-bakdropSamma fråga gäller just traillöpning, sedan 10 år tillbaka springer jag till 95% bara på skogsstigar, även mina ultra lopp det vill säga Trans-Alp, Himalaya-Stage-Race, Trans-Rockie och Trans Andes är alla lopp som går i terräng och obanad och bergsmiljö. Det går inte beskriva den känslan av att vara ute i naturen och möta alla dessa mänskor med samma intresse, det blir väldig familjär med alla dessa löpare.

För 2 år sedan när jag sprang Himalaya-Stage-Race med Mikael Paulsson så blev vi en stor familj med de flesta av deltagarna, dessa kontakter håller vi än idag, förra året så såg vi till att ett spansk gäng träffades först hemma i Österrike på ett träningsläger innan vi får vidare till Garmisch för starten av Trans-Alp, och där träfar man nya mänskor som man håller kontakten med, Ja kära FB du är inte så dum trots allt, det är tack vare FB som dom flesta kontakter hålls vid liv och vi gör evenemang där vi snackar ihop oss om framtida tävlingar som vi vill springa gemensamt, Trans-Rockie blir åter en sån tävling där vi är just nu 18 mänskor från olika delar i världen som ett gemensam mål att stå vid startlinjen den 14. Augusti i Bolder Colorado för Trans-Rockie tävlingen.

Löpningen är för mig som en meditation, inte bara när allt går som smort, nej även när det krånglar, det är där man kan hitta sin riktiga utmaning med sig själv. Att observera ens mörka sida den svaga delen av egot, det är en utmaning, att inte falla in i den nedåtgående spiralen av missmod och uppgivenhet är det viktigaste, där kan man ger sig ut på en gå, jogg eller spring runda och gå i klinch med sig själv, gå in och se dina präglingar den negativa delen, den otaliga och missmodiga, kör skiten ur den eller bara observera hur det förändrar sig under löprundans gång. Även om man inte blir bättre i sin skada eller är på topp direkt så kan man enda märka en förändring i sitt sinne, en lättnad, som en glädje skimmer långt bort i horisonten eller solen som skymtar på väg upp på morgonen.

Att man sedan kan ha dagar där allting stämmer och där man redan med en bra självförtroende sticker ut på en löpning som man låter vara helt öppen, inget mål ingen sträcka given man springer bara, vart lusten och inspirationen guider en.

Sådana dagar blir man övermodig mot sig själv och mot banan, man kan göra höga hopp eller köra 3, 40 tempo uppför Getinge stenbrott till man ligger raklång i skiten, en gubbe stannar med bilen och frågar om han ska ringa ambulansen? Nej, nej för guds skull, jag mår bra, allt ok jag bara leker lite gran, svarar man, varpå gubben skakar huvudet med vid öppna ögon och mun. Jag ler med hela kroppen. Det är meditation, yoga, det är NIRVANA, fullkomligen himmelen.

Sådana löppass är inte så många om året, tack och lov, för skulle man vänja sig med sådana lopp, vad skulle man göra då härnäst, springa Mount Everest på 3,40 tempo, nej absolut inte, det är dom underbara stigarna runt mitt hem som är grädden på moset, allt bara utanför min dörr, tillrättalagt av vår universum, för os alla, det är att hitta din nirvana i ditt löparliv, mitt heter Ringsegård, Galarkullen, Grimsholmen, Veka, Vesslunda, Långasand, Ugglarp,Stensjöhamn, Steninge, Skrea Strand. Vad heter dina ? Keep on running! Ses där ute.